1727-1788 British Thomas Gainsborough Locations English painter, draughtsman and printmaker. He was the contemporary and rival of Joshua Reynolds, who honoured him on 10 December 1788 with a valedictory Discourse (pubd London, 1789), in which he stated: If ever this nation should produce genius sufficient to acquire to us the honourable distinction of an English School, the name of Gainsborough will be transmitted to posterity, in the history of Art, among the very first of that rising name. He went on to consider Gainsborough portraits, landscapes and fancy pictures within the Old Master tradition, against which, in his view, modern painting had always to match itself. Reynolds was acknowledging a general opinion that Gainsborough was one of the most significant painters of their generation. Less ambitious than Reynolds in his portraits, he nevertheless painted with elegance and virtuosity. He founded his landscape manner largely on the study of northern European artists and developed a very beautiful and often poignant imagery of the British countryside. By the mid-1760s he was making formal allusions to a wide range of previous art, from Rubens and Watteau to, eventually, Claude and Titian. He was as various in his drawings and was among the first to take up the new printmaking techniques of aquatint and soft-ground etching. Because his friend, the musician and painter William Jackson (1730-1803), claimed that Gainsborough detested reading, there has been a tendency to deny him any literacy. He was, nevertheless, as his surviving letters show, verbally adept, extremely witty and highly cultured. He loved music and performed well. He was a person of rapidly changing moods, humorous, brilliant and witty. At the time of his death he was expanding the range of his art, having lived through one of the more complex and creative phases in the history of British painting. He painted with unmatched skill and bravura; while giving the impression of a kind of holy innocence, he was among the most artistically learned and sophisticated painters of his generation. It has been usual to consider his career in terms of the rivalry with Reynolds that was acknowledged by their contemporaries; while Reynolds maintained an intellectual and academic ideal of art, Gainsborough grounded his imagery on contemporary life, maintaining an aesthetic outlook previously given its most powerful expression by William Hogarth. His portraits, landscapes and subject pictures are only now coming to be studied in all their complexity; having previously been viewed as being isolated from the social, philosophical and ideological currents of their time, they have yet to be fully related to them. It is clear, however, that his landscapes and rural pieces, and some of his portraits, were as significant as Reynolds acknowledged them to be in 1788.  Related Paintings of Thomas Gainsborough :. | Robert Andrews and his Wife Frances | John Hayes St Leger (mk25) | Portrait of Lady Margaret Georgiana Poyntz later Margaret Georgiana Spencer, Countess Spencer | Portrait of Lady Margaret Georgiana Poyntz | Portrait of John Campbell |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Francois Ferriere
1752-1839 Swiss Francois Ferriere Location
John Leslie Breck
1860-1899